Ett tråkigt, djupt inlägg.

Jag har kommit till insikt nu med en sak.
Jag gillar att komma till insikter, men ibland känns det hårt.
Jag har fått höra att jag gör mina partners till svin.
Att det är mitt fel att dom som stått mig närmast och sovit bredvid mig har gjort mig illa.
Men jag tror att det beror på att jag tar till mig folk så mycket.
Jag bryr mig så otroligt.
Och hur mycket en människa än sårar mig så vill jag dom innerst inne aldrig något ont, även om det slinker ur något elakt ord. Då är det mest för min egen överlevnad.
Men jag låter folk klampa på mig.
Jag tillåter människor att göra mig ledsen.
För att jag på något sätt någonstans förstår varför dom gör det.
Dom kanske har saker i bagaget som gör att dom beter sig så eller det kanske har hänt mycket på sistone så dom inte kan behärska sig riktigt och måste få ut det etc.
Så på ett sätt är det nog mitt fel att dom blir svin.
Jag tillåter det till den gräns att dom inte märker själva att dom beter sig illa och vänjer sig med att jag tar allt.
Mig kan man trampa på för jag finns kvar ändå.
Jag minns så många gånger och så många hårda ord, jag har bara velat gå därifrån och be personen att dra åt helvete.
Men jag stannar, jag gråter och det gör så ont i mig att vi inte kan vara snälla mot varandra och jag längtar så mycket efter att få ha den personen tillbaka till sitt rätta jag att jag lägger mig och tar skiten.

Jag vill aldrig såra någon.
Men ofta gör jag nog det.
Inte med flit.
Men det blir så ändå.

Ibland vill jag be folk att hålla sig borta från mig för jag klarar inte av att det blir såhär.
Men jag gör det inte.
Än en gång för att jag fäster mig vid människor.
Jag älskar människor.
Jag älskar folk som får mig att le och skratta så mycket att jag låter dom få mig att gråta och ha ont bara för att få dom stunderna igen.
Och någon blir alltid sårad i såna situationer.

Jag har så mycket att lära om mig själv.
Jag har en sån otroligt lång väg att gå med mig själv.
Men allt som hänt, alla hårda ord och all illvilja har lett mig till den här insikten.
Och jag har blivit starkare.
Jag har lärt mig på vägen.
Och jag lär mig fortfarande.
Det som inte dödar härdar.
Och än så länge lever jag ju.

Så, om någon förstod ett ord blir jag förvånad.
Men nu har jag skrivit av mig.
God natt.