Pearl Jam och höstkväll

Jag sitter och lyssnar på pearl jam.
Jag minns alla känslor och tumult och kaos.
Att hela tiden känna ångest, hat, längtan och sorg.
Att hela tiden känna tårarna bränna under ögonlocken men hur jag alltid bara kom till den punkten då man brister i gråt men inte längre.
Tårarna satt fast inom mig, kunde inte komma ut.
Känslan av hur ont det gjorde att vilja gråta och släppa ut allt helvete i mig.
Istället blev jag sittandes gungande i sängen så många gånger medan jag försökte pressa ut allt ur bröstkorgen med mina armar medan jag försökte andas luft tjock som tjära.
Hatet mot mig själv, hur kunde jag må så dåligt när jag hade så mycket fina underbara människor runtom mig?
En mamma som gjorde allt och alltid hade gjort alltid kommer att göra.
En underbar barndom och en familj som älskar mig.
Vänner som fick mig att le och skratta och fanns där i vått och torrt.
Skulden över att känna att jag bara ville försvinna, inte dö men inte heller leva, trots att jag hade allt!
Jag förtjänade inte att ha det, all kärlek och alla vänner.
Allra minst mamma.
Hon som är allt för mig.
Hur ledsen hon blev när jag betedde mig konstigt och rent ut hemskt.
Men jag visste ju inte hur jag skulle bete mig.
Hur hanterar man känslor som man inte vet var dom kommer ifrån och varför man känner dom?
Jag minns allt det där.
Idag har det känts som då.
Jag har dagar då det blir så.
Det kommer jag förmodligen alltid att ha.
Men det är sällan.
Jag är glad att jag tagit mig ur kaoset, gnagandet och helvetet som fanns i mig.
Jag hade aldrig klarat det om det inte var för alla runtom mig.

Mest av allt är det mamma som hjälpt mig så mycket och accepterat mig och mina känslor hur svårt det än måste ha varit.
"Jag vet att jag inte förstår hur du känner. Men jag ska försöka."
Det var som orden hon gav mig och dom räddade mig.
Jag älskar dig mamma, mer än ord kan förklara.

Sen är det Fia.
Min stjärna, ängel och syster.
Hon har alltid bara funnits där.
Utan ord så vet hon.
Hon vet vem jag är och hon ser mig för mig som ingen kan förstå.
Hon har aldrig varit rädd att säga åt mig alla saker som jag har behövt höra istället för det jag vill höra.
Blod är tjockare än vatten och änglar kan aldrig dö.

Och Alex..
Underbara själsfrände Alex.
Hon tog mig ur bilen när allt kändes som en enda lång färd och jag såg allt hända och världen rusa förbi som genom en ruta och jag inte var en del av det som skedde utanför.
Vi kommunicerar med blickar och vet innan ordet är uttalat vad den andre tänker.
Jag minns mitt i ett kaotiskt tillfälle en natt på yran när ficklampor sken i ansiktet på mig och folk stirrade och undrade vad som hänt och rädslan och ångesten spred sig som ett virus i hela kroppen hur hon tar mina händer och ser mig rakt i ögonen och låser mina vid hennes.
"Det är bara du och jag här. Jag älskar dig. Hör du det? Det är bara vi. Bara du och jag."
Augustihimmelen, stjärnorna, festivalerna, jordgubbste med havremjölk och corner cigaretter på balkongen på ruddammsgatan, boulognernätterna, stjärnfall, lekparker, krogkvällar, stockholmsbesök, telefonprat i timmar, saknad, bråk, kramar, vin, rågbrödet med leverpastej och keso på glastallrikarna första kvällen i lägenheten, somna på en bäddmadrass till "Madagaskar", Rent, Nomy, fläktröka och kaffe, kärlek.

Madde, min lilla skyddsling, Eddam, Maddefacka.
Glittertavlor, David Bowie, helvetesångest och skrattande tills man sätter skrattet i halsen.
Jag har bara en sak att säga om mig och Madde.
Rock n' roll suicide, you're not alone.
Du fick mig att se det vackra i allt igen.

Och My!
Det vackraste i mitt liv.
Hennes leende och hennes kramar och ord.
Hur jag kan känna ett systerskap så starkt trots att vi ses så sällan.
"Om jag hade vågat slulle jag säga 'godnatt bos, jag älskar dig' men jag törs inte."
Bos.


Tack!
Ni förstår inte hur mycket jag älskar er och hur mycket ni har räddat mig.
Ni har hjälpt mig att se ljus i allt helvetiska mörker och fått mig att le och skratta och kunna hantera mig själv och mina spöken.
Ni har gett mig ett liv jag aldrig skulle vilja byta bort mot något.
Finns ni så finns jag.



Och alla andra. Alla ni som fanns, finns och kommer att finnas.
Vett att ni räknas.
Ni vet vilka ni är som betyder.

Bhäelskling.
Du är mitt bästa.
Tack för att du står ut med mig.


Det finaste man kan få är en kram.
När man som mest behöver den.



Suzy

Suck..

Egentligen har idag inte varit en dålig dag, men det har ändå inte varit en bra dag.
Jag har varit på sämst humör.
Haft alldeles för mycket att göra för mitt eget bästa.
Kollaps.
Inte riktigt då.
Tungt i bröstet och tomt i huvudet.
Ska se om jag kan råda bot med kaffe.


Suzy

Ännu ett försök då..

Jag funderar om man kanske skulle ta upp det här igen.
Berätta lite om mina dagar och ha en tråkig j*vla blogg i alla fall.
Ritar ganska sällan och tar aldrig bilder på det heller så det verkar inte bli något av det, det får komma om och när det kommer helt enkelt.

Mit liv just nu: Ja, jag har ju blivit tillsvidareanställd på samhall nu sen i somras då och är bemannad på Hotell Ramudden i valbo som också har Nybo café.
Jag trivs som fisken i vattnen och kan faktiskt ärligt säga att jag älskar mitt jobb.
Mina arbetskamrater är helt underbara och miljön här är så mysig att det känns mer som hemma än som en arbetsplats.
Jag har som huvuduppgift här att städa hotellet men det är väl också tänkt att jag ska lära mig mer om bokning och cafét, tiden ska bara räcka till att läras upp.
Ibland blir det lite hektiskt men idag är det väldigt lugnt.
Det är roligt att prata med gäster och våra gårdsgrannar här i Nybo Handelsgård, vi har dessutom lite andra gäster här, fast ja egentligen är det ju vi som är gäster i deras hus.
Jag har inte träffat på dem än men det sägs att det bor både herr och fru och eventuellt en liten enstörig man här i huset.

I övrigt så är livet ganska lugnt och det händer inte så mycket.
Katterna åkte till mamma på semester igår så nu blir det om inte annat ännu lugnare ett tag framöver.
Jag mår bra och det mesta rullar på som det ska.
Man ska bara finna ork att ta hand om lägenheten.. Disk, tvätt, städning och så vidare.
Men det kommer.
Jag blir väl vuxen snart kanske.

Ja, det var väl allt jag kunde komma på för närvarande.
Jag har åtminstone uppdaterat nu.
Om det nu ens är någon som orkar läsa vill säga.
Ta hand om er.



Suzy